Innehåll

Vetenskaplig metod

"Vetenskaplig metod" är en term som används vid diskussioner om vetenskaplig aktivitet. Termen är inte strikt definierad, se gärna sidan Uppfattningar om vetenskap.

Idag innebär "vetenskaplig metod" rekommendationer om hur resultat av studier ska redovisas. Vetenskaplig metodik är ett svar på att vi inte kan hävda existens av absolut säkerställd kunskap. Trots att vetenskap inte är detsamma som kunskap förväxlar många författare inom vetenskapsfilosofi dessa begrepp.

Grunden för vetenskaplig metodik är att noggrant redovisa vad man observerar, och hur man observerat det. Denna princip för att öka tilltron till en berättelse är känd sedan länge. Ett exempel är antikens sju frågor inom retoriken, för argumentation till förnuftet:

Vem, Vad, Varför, När, Var, Hur, Med hjälp av vad

Bakgrund - Hur undersökningar bör utföras

Det som vi idag kallar vetenskap fick en mer allmän utbredning under 1600-talet och framåt. Innan vetenskaplig metodik blev etablerad på allvar uttryckte många forskare och filosofer hur vetenskap skulle utföras och varför den skulle utföras på detta vis.

Grunden var, och är fortfarande, att observationer eller logiska sammankopplingar ska redovisas så noggrant att de går att reproducera. Detta ökar möjligheten att bedöma sannolikheten för att observationerna, beräkningarna eller hypoteser som genererats överensstämmer med vår upplevda verklighet.

Induktiv - deduktiv metod

Aristoteles beskrev stegen när hypoteser skapas:

	• Första steget innebär att observationer generaliseras till principer • Andra steget innebär att dessa principer används vid ytterligare observationer.
	Losee (2001) - A Historical Introduction to the Philosophy of Science 4Ed

Dessa steg kallas Den Induktiva - Deduktiva Metoden och är fortfarande aktuella vid undersökningar av nya fenomen.

Metoden innebär att ett okänt fenomen undersöks genom observationer, och att man från dessa skapar en hypotes om fenomenets egenskaper med hjälp av induktion. Konsekvenser av hypotesen härleds med hjälp av deduktiva argument, och konsekvenserna testas med hjälp av ytterligare observationer, vilket kan ge tre olika resultat:

	• Hypotesen bekräftas ytterligare • Hypotesen inte alls stämmer med vår upplevda verklighet • Hypotesen behöver modifieras.

Uppfattningen att denna metodik representerar ett fruktbart sätt att undersöka något nytt delades av till exempel Roger Bacon (~1214-1292), John Duns Scotus (~1265-1308), Francis Bacon (1561-1626), Galileo Galilei (1564-1642) och Isaac Newton (1642~1726).

Hypotetisk-deduktiv metod

Den induktiva-deduktiva metoden kallas ibland felaktigt för hypotetisk-deduktiv metod, vilket egentligen är ett sätt att testa hypoteser. En skribent som påstår att den hypotetisk-deduktiva metoden skulle vara en vetenskaplig metod har inte förstått att hypotesen skapades på grund av att man observerat något, eller att den skapades från tidigare skapade hypoteser vars ursprung var observationer.

Detta misstag är inte ovanligt bland fåtöljfilosofer (rationalister).

Aristoteles antar att när vi väl har fått vetenskaplig förståelse, kan vi strukturera resultaten i ordentliga demonstrationer. Han hävdar inte, vilket ibland parodiskt påstås, att vetenskapen utvecklas genom att demonstrationer skapas ur tomma intet, eller utan observation eller undersökning. Demonstrationerna, som han anser är vedertagen vetenskap, är enligt honom de putsade resultaten från undersökningar som förtydligats genom att uttrycka dem som enkla exempel med hjälp av logiska slutledningar.

Shields (2007) - Aristotle, s.116-117 (översatt: vetenskapsteori.se)

Upplösning och Sammansättning eller Analys och Syntes (Komposition)

Robert Grosseteste (~1168-1253) kallade det induktiva steget enligt Aristoteles för Sammansättning av fenomen, där beståndsdelarna förenades, och det deduktiva steget för Upplösning av fenomenet i dess beståndsdelar.

Isaac Newton (1642–1727) hade, liksom många andra, en oklar uppfattning om termernas innebörd, vilket ses i citatet nedan.

Författare som uttryckte hur hypoteser skapas var väl medvetna om att det induktiva steget endast gav sannolik "kunskap" och inte "absolut säker kunskap" (demonstrativt gällande slutsats).

I modern litteratur råder förvirring om benämning av det induktiva respektive deduktiva steget. Både Crombie (1971) - Robert Grosseteste and the Origins of Experimental Science och Losee (2001) (se ovan) har förväxlat dem. En anledning kan vara att vetenskaplig metod och hypotestestning förväxlats. Samma benämningar som används på vetenskapsteori.se ses i Gauch (2003) - Scientific method in practice (2003) s.224. Denna användning av benämningar förklarar också Immanuel Kants användning av "syntetisk", i betydelsen sammansättande, för satser som sätter samman exempelvis observationer till ny information, och av "analytisk" för satser som endast delar upp något som tidigare är känt. För att undvika liknande missförstånd vore det bättre att, i samband med vetenskaplig metodik följa en tidslinje och kalla metoden för "Sammansättning och Upplösning" eller "Syntes och Analys".

Sammanfattning:

Den induktiva-deduktiva metoden är en vetenskaplig metod enligt Aristoteles.

Den hypotetisk-deduktiva metoden är en metod för att testa hypoteser, som tidigare (direkt eller indirekt) skapats genom sammanställning (syntes) av observationer.

Induktivt steg: Sammansättning, komposition, syntes (syntetiskt argument).

Deduktivt steg: Upplösning, Analys (analytiskt argument).

Descartes (1596-1650) om vetenskaplig metod

Descartes var en rationalist, dvs. han trodde på ren deduktion, och förbisåg vikten av det induktiva steget, Sammansättning eller Syntes. Hans hypoteser baserades därför på undermåliga observationer och medförde att en del av hans diskussioner om omvärlden blev totalt felaktiga, även med dåtidens mått mätt.

Exempel är hans hypotes om blodomloppet, byggd på observation av uppvärmning i en höstack, och att vårt planetsystem var uppbyggt som en virvel, baserat på korkar som flyter i vatten. Han gav också sin definition av termen "sanning", baserad på att en välvillig gud aldrig skulle vilja bedra honom.

Inom naturfilosofin bör, liksom inom matematiken, metoden med analys ha företräde framför metoden med komposition vid undersökning av komplicerade förhållanden.

Denna analys består i att utföra experiment och observationer, och att dra generella slutsatser från dem genom induktion. Inga invändningar mot slutsatserna erkänns utom sådana som tas från experiment eller från andra säkra sanningar. Men hypoteser ska inte beaktas inom experimentell filosofi.

Resonemang baserade på experiment och observationer och slutsatser dragna från dessa med hjälp av induktion demonstrerar inte generella slutsatser. Det är ändå det bästa sättet att påstå något som ett förhållandes egenskaper medger, och bör ses som bättre ju mer generell induktionen är.

Och om inget undantag observeras från naturliga fenomen kan slutsatsen beskrivas som generell. Men om senare något undantag observeras bör slutsatsen börja beskrivas tillsammans med sina undantag.

Med denna sorts analys kan vi stiga från sammansatta fenomen till beståndsdelar, från rörelse till de krafter som orsakar dem, och generellt från resultat till deras orsaker, och från enskilda orsaker till mer allmänna tills argumentet avslutas med det mest allmänna.

Detta är Metoden för Analys. Och sammansättningen består av att anta orsakerna som upptäckts och fastställs som Principer, och med hjälp av dem förklara fenomenet som härleds från dem och bevisa förklaringarna.

Isaac Newton - Opticks 4Ed (1730) s.380
(översatt: vetenskapsteori.se)

På samma sätt drar vi fördel av erfarenhet, förvärvad under ett långt liv med varierade aktiviteter och umgängen, när vi känner principerna för människans natur och får vägledning för framtida beteende och funderingar.

Med hjälp av denna guide höjer vi oss till kunskap om människors motiv och böjelser, baserat på deras handlingar, uttryck och till och med gester, och kan sedan sänka oss till tolkning av deras handlingar från vår kunskap om deras motiv och böjelser.

David Hume - Undersökning... s.84-85