Chalmers: What is this thing called Science?

eller

Vad är Chalmers egentligen?

Sammanfattning och kommentarer:

Alan Chalmers - What is this thing called Science? 3Ed
med svensk titel Vad är vetenskap egentligen?

Översikt

Alan Chalmers bok What is this thing called Science? används ibland vid inledande kurser på universitetsnivå inom ämnet vetenskapsteori. I boken blandas filosofiska argument inom kunskapsteori, epistemologi, med resonemang om vetenskap.

Ambivalens

I boken finns åtminstone två märkliga exempel på ambivalens:

Ambivalens till vetenskap

Å ena sidan argumenterar Chalmers felaktigt för att vetenskap skulle vara detsamma som kunskap, vilket måste innebära att han anser att endast vetenskaplig metodik ger oss kunskap.

Å andra sidan innehåller nästan varje sida i boken en polemik mot vetenskap, där Chalmers använder argument som är välkända inom epistemologi och, sedan den grekiska antiken, har riktats emot begreppet ”absolut säker kunskap”.

Chalmers skulle kunna ha tagit upp filosofin bakom det vetenskapliga arbetssättet, som kort sammanfattas med att ingenting kan bevisas vara "absolut säker kunskap". Denna skepticism balanseras av ett krav på att varje påstående måste kopplas till en noggrann redovisning av grunden för påståendet. Detta krav ger åtminstone en möjlighet till att uppskatta hur sannolikt det är att påståendet stämmer med vår upplevda verklighet och har minskat andelen icke-verifierade påståenden i vetenskapliga publikationer, vilket i sin tur ökat tilltron till dem.

Ambivalens till vetenskapsfilosofi

Trots att Chalmers är aktiv inom vetenskapsfilosofi tycks han ha en låg uppfattning om ämnet.

Han berättar i förordet till första tryckningen att han, en hängiven anhängare till filosofen Karl Popper, vid diskussioner med vetenskapsfilosofer insåg att Popper hade fel i flera viktiga frågor. Trots detta hävdar han att Poppers teser är oändligt mycket bättre än de flesta andra filosofiska inriktningar.

Inledningen och de första fyra kapitlen innehåller logiskt felaktig kritik av termen vetenskap. Därefter följer i kapitel 5-10 okritiska redovisningar av några filosofiska inriktningar som ifrågasätter vetenskap, och som diskret avslutas med att de inte håller måttet.

Därför blir överraskningen total i kapitel 11, där Chalmers hävdar att ingen av de filosofiska inriktningarna har lyckats, och att filosofernas misslyckanden har öppnat grindarna för postmodernisters tyckanden.

I detta kapitel föreslår Chalmers också att de som använder sig av vetenskaplig metodik ska kräva att rörelser inom universiteten som förnekar vetenskaplig metod ska nekas anslag. Detta står i märklig motsats till att litteraturlistan, vid kurser som ordnas till förljare av sådana rörelser, normalt utgörs av lämpliga utdrag av Chalmers bok tillsammans med hänvisningar till Popper.

En fördel med innehållet

En fördel med boken är dess ambition att redovisa skeptiska argument, en av grunderna i vetenskapligt tankesätt, vilket

Några nackdelar med innehållet

En nackdel är att bokens antidogmatiska ambition förstörs av att författaren använder odefinierade termer och argument som är svaga, riktas mot fel mål, och ofta är direkt felaktiga.

Ett grundproblem som ”alltid” varit känt inom epistemologi är att vi inte kan bevisa existens av ”absolut säker kunskap” om något i vår omvärld. Ett exempel är Platons beskrivning av Sokrates försvarstal, där den dömde framhåller att han, till skillnad från andra, inte tror att han vet något. Utanför filosofin kan man naturligtvis använda epistemologiskt komplexa termer som "kunskap", "sanning" och "fakta", men när sådana termer, utan definitioner, används flitigt och bildar ryggraden i en bok som handlar om filosofi, utsöndrar boken en unken lukt av sofisteri.

Genom att använda kända skeptiska argument och att i dessa byta ut begreppet ”kunskap” mot ”vetenskap”, argumenterar Chalmers för att det finns stora problem inom vetenskaplig metodik. Oerfarna läsare kan då få uppfattningen att det existerar ”absolut säker kunskap”, bara den inte söks med vetenskaplig metodik. Dessa resonemang blir märkliga, inte minst när ett av målen med vetenskaplig metodik är att vi ska kunna leva med problemen inom epistemologin.

En annan nackdel med bokens antidogmatiska ambition är att den till stor del använder argumentation som hämtats från en dogmatiker som hette Karl Popper. Det är ironiskt att hans teser främst sprids inom humanvetenskap, vilket enligt Popper var icke-vetenskapligt.

En ytterligare nackdel är författarens totala brist på historiska perspektiv. Chalmers beskriver endast några utvalda nyare filosofers uppfattningar, och han glömmer helt att den vetenskapliga metoden har använts med framgång under åtminstone 200 år. När han närmar sig vetenskapligt arbetssätt handlar det om ”Ny Experimentalism” med referenser från c:a 1980 och framåt.

Chalmers nämner i bokens inledning att ett vetenskapligt arbetssätt givit oerhörda framgångar inom de områden där det accepterats. Men när han sedan argumenterar för att vetenskap skulle ha stora fel och brister, kan en inte helt okritisk läsare eventuellt vilja få information om vad som skapat dessa framgångar.

Innehållet i korthet

Introduktion och kapitel 1-4: Problem med vetenskap

Bokens titel antyder en önskan att förklara begreppet vetenskap. Efter en introduktion fylld av märklig retorik om felaktigheter i vår bild av vetenskap som något som är trovärdigt, följer fyra kapitel som behandlar ”stora problem” som i själva verket gäller begreppet ”absolut säker kunskap”, men som författaren i stället hävdar handlar om ”vetenskap”.

Huvudbudskapet är att vi verkligen inte kan lita på vetenskap..

När Chalmers diskuterar dessa epistemologiska problem som om de gällde vetenskap är han inte trovärdig; vetenskaplig metodik är ett ickedogmatiskt svar på problemen med "absolut säker kunskap". Dessa problem har varit kända sedan den grekiska antiken, och man är inom vetenskap väl, och ibland smärtsamt, medveten om att ”absolut säker kunskap” inte är ett användbart begrepp och att det mycket snart kan komma nya vetenskapliga rapporter som ifrågasätter det som man själv just publicerat.

Kapitel 5-7: Poppers dogmatiska teser hyllas

Därefter följer tre kapitel som behandlar teser framkastade av Karl Popper, om hur meningslöst det är att verifiera något, till skillnad från att falsifiera något. Det senare ska vara mycket viktigt - så viktigt att det enligt Popper kan definiera om något är vetenskapligt eller inte.

I början av sin bana som filosof uttryckte Popper denna uppfattning, men med tiden slätade han ut sina uttalanden och närmade sig det vi de senaste 200 åren kallat vetenskap. Denna utslätning beskrivs av Chalmers som ”sofistikerad”.

I slutet av det tredje kapitlet om Poppers teser, skriver Chalmers diskret att han undrar över vad som finns kvar av teserna gällande falsifiering när man tillåter att dogmatism antar en nyckelroll och att det vore ironiskt om teserna är totalt oanvändbara. Den diskreta slutsatsen demonstrerar att påvisbart ologiska argument kan uppfattas som att de representerar kloka tankar, men att sådana argument även i detta sammanhang var totalt irrelevanta.

Kapitel 8-9: System av teorier

Efter de tre kapitlen om Poppers teser följer två kapitel om hur teorier om vår omvärld kan utvecklas.

Chalmers driver genomgående tesen att det är hypoteser och teorier som leder till observationer. Han har inte förstått något som är uppenbart och som uttrycktes redan av Aristoteles:

Aristoteles undersökningsmetod kallas induktiv - deduktiv metod och används även idag vid undersökningar som inte bara handlar om sådant som redan är accepterat. En tolkning av denna metod kallas hypotetisk-deduktiv metod. Den kan tillämpas när redan skapade hypoteser testas, men inte när vi söker helt nya slutsatser om vår omvärld.

För att uttrycka detta mer specifikt har vi utan föregående observationer ingen aning om existensen av det som hypotesen uttalar.

I det första av dessa två kapitel om teoriutveckling beskriver författaren Thomas Kuhns diskussion om paradigm, trosuppfattning som grund för vetenskap. Ett paradigm är basen för en verksamhet fram till dess att det ändras i en revolution och följs av ett nytt, som in sin tur kommer att ändras.

Chalmers antyder att paradigm med nödvändighet kommer att ändras, men nämner inte att det finns många paradigm inom varje vetenskap, att ett nytt paradigm nästan alltid omfattar det tidigare och att paradigm finns inom alla mänskliga verksamheter.

Dessutom är författaren inte uppdaterad om vad historien visat och vad även Kuhn själv senare uttryckt:

Chalmers tycks hävda att innehållet i det vi kallar vetenskap med nödvändighet är flyktigt och att det som gäller idag inte kommer att gälla i morgon.

Det andra kapitlet om teorier behandlar Imre Lakatos diskussioner om forskningsprogram. Med termen "program" tycks Lakatos mena "system av teorier". Han förespråkar regler om hur vetenskap ska bedrivas, om vad som ska vara tillåtet och inte tillåtet, men hans teorier har inte ett tydligt samband med hur vetenskap har visats fungera.

En term som återkommer är ”heuristik”, en odefinierad term som innebär ”pragmatisk ostrikt undersökningsmetod”. Även Lakatos insåg så småningom, liksom Popper och Kuhn, att hans hypoteser inte var relevanta för aktiva forskare.

Kapitel 10: Feyerabends anarkistiska vetenskapsteori

Likt andra generella kritiker hävdar Feyerabend att vi inte ska tro på något, förutom på hans egna teser. Men han lär ha varit en talare som var kul att lyssna på.

Kapitel 11: Systematiska ändringar i metod

Efter en vag inledning som bl.a. hävdar att det är viktigt att en vetenskaplig metod är ”universell”, följer en "definition" av en vetenskaplig metod enligt ”det sunda förnuftet”:

Denna "definition" kan ses som ett resultat av den accepterade vetenskapliga metoden.

Chalmers ogillar vad han kallar ”levellers” och förslår att rörelser inom den akademiska världen som förnekar en vetenskaplig metod enligt ”det sunda förnuftet” bör nekas vidare anslag. Han hävdar också att vetenskapsfilosofier misslyckats, och att detta öppnat grindarna för postmodernistiska uppfattningar inom vetenskapsfilosofi.

Kapitel 12 - Tillvägagångssätt enligt Bayes

Bayes föreslog ett sätt att uppskatta hur sannolikheter ändras när nya belägg tillkommer. Även om detta tillvägagångssätt skulle ha varit korrekt har det inget samband med vetenskapsfilosofi.

Kapitel 13 - Den nya experimentalismen

Kapitlet innehåller en sorts beskrivning av empirism, välkänt sedan mer än 200 år, där Chalmers inte använder termen ”observation”, utan istället ”experiment” vilket närmast borde innebära ”planerad observation”.

I kapitlet erkänns att observationer inte alltid följer på teorier, se kapitel 8-9.

Diskussionen liknar i delar Newtons diskussion om teorier och observationer.

Kapitel 14 - Varför ska världen följa lagar?

Världen ska inte följa lagar men vi har ibland observerat att den gör det.

I detta kapitel förstärker Chalmers de misstankar som hans resonemang tidigare ibland skapat, nämligen att han tycks tro att vetenskapens lagar representerar ”sanningar” eller ”absolut säker kunskap”.

Lagar, i likhet med alla andra resonemang om vår upplevda verklighet representerar inte ”absolut säker kunskap” och därmed inte ”kunskap” enligt filosofins vokabulär.

En lag är en hypotes som sammanfattar observationer. I många fall har den också (till exempel med hjälp av energibegrepp) kunnat kopplas ihop med andra lagar, baserade på helt andra observationer, vilket skapar en mycket stark tilltro till de ingående lagarna. Ibland är tilltron så stark en känsla som kallas ”förståelse” uppstår.

Kapitel 15 - Realism och anti-realism

Termen ”realism” betecknar en uppfattning om att det finns en extern värld med egenskaper som är oberoende av om vi observerar den eller inte.

”Anti-realism” tycks inte diskutera om det existerar en extern värld eller inte, utan diskuterar att vi inte kan säga något som representerar ”absolut säker kunskap” om denna.

Chalmers fyller ut sin bok med att ett påstående om att den icke observerade världen inte kan representera ”absolut säker kunskap”. Han har åter missat att vi inte kan ha ”absolut säker kunskap” om något i vår upplevda verklighet. Diskussionen, som Chalmers redovisar den, handlar alltså också här ytterst om bristen på gemensam definition av termen ”kunskap”.

Enligt korrespondensteorin om sanning är ett påstående sant om och endast om det motsvarar fakta. Eftersom termen ”fakta” är beroende av termen ”sanning” är detta en tautologi och påvisar filosofins enorma behov av definitioner, eller omvänt: Hur lämpligt det är med brist på definitioner om man endast har som mål att uttrycka pretentiöst nonsens.

Kapitel 16 - Epilog

Chalmers ställer bl.a. frågan om han lyckats besvara sin boktitel som precist lyder ”Vad är denna sak som kallas Vetenskap?”. Han har inte ens försökt:

Han kallar vetenskap för en ”sak”. Det är en sedan mer än 200 år välkänd metod, baserad på filosofiska argument om "kunskap" som visats fungera mycket väl. När han kallar detta en sak är det i bästa fall okunnigt.

Med fokus på filosofi är Chalmers faktiskt inte intresserad av att försöka besvara frågan. Inom filosofi vill man inte diskutera hur något är, utan mer av en diskussion runt detta eller om vad det skulle kunna vara. Som Chalmers hävdar själv på s.172 är han inte intresserad av en beskrivning, och skulle den allmänt accepterade beskrivningen inte ifrågasättas skulle han och alla vetenskapsfilosofer vara utan jobb.

Chalmers hävdar också att filosofin inte kan beskriva vad vetenskap är. Det senare är en upplevelse jag delar efter att ha lusläst denna bok.

Chalmers: Innehåll i detalj med kommentarer

Kapitel- och sidnummer hänvisar till
AF Chalmers - What is this thing called science? 3Ed (1999).

Chalmers egna formuleringar används i kolumnen "Chalmers".
Kommentarer av vetenskapsteori.se ges i kolumnen "Kommentarer".

Eftersom det både verifiering och falsifiering av hypoteser används inom vetenskaplig metodik har en anhängare till Poppers teser i kommentarerna kallats för popperian, och inte ”falsifierare” eller "falsifikationister".