vetenskapsteori.se

"Absolut säker kunskap" kan inte visas existera

 

 

Återvänd till "Kunskapsteori"

 

 
 

Både antikens greker och upplysningsfilosofer inom kunskapsteori har delat in våra argument (resonemang) i två typer: Sannolikhetsargument och demonstrativa argument .

 

 
 

Sannolikhetsargument

Sannolikhetsargument kan också kallas resonemang om sakförhållanden, argument som härrör från observationer, induktionsargument, orsak-verkan resonemang och härledning av icke observerade objekt från observerade, har sin grund i vad vi kan observera.

Namnet kommer av att slutsatser från observationer eller generaliseringar om vår omvärld inte kan härledas med rent logiska argument och alltså inte representerar "absolut säker kunskap", utan att de endast är säkra med en viss sannolikhet.

Sannolikhetsargument omfattar till exempel observationer, orsak-verkan resonemang och härledning av icke observerade objekt från observerade (inklusive induktion). Alla dessa argument har sin grund i vad vi kan observera.

Motsatsen till varje sannolikhetsargument är logiskt möjlig, även om den inte stämmer med vad vi kan observera:

  Påståendet "En sten flyter på vatten" inte möjligt att motbevisa med endast logik, dess felaktighet kan endast påvisas med hjälp av observationer, exempelvis genom experiment eller att hänvisa till observerad skillnad i densitet.

Sannolikhetsargument kan upplevas som säkra

Har vi släppt en tung sten och sett den falla, liksom allt annat tungt på jorden gjort under hela vårt liv, tror vi att allting vi upplever som tungt kommer att falla när vi släpper det. Alla har märkt att det är så. Sannolikheten för att den tunga stenen faller är således extremt hög, och man kan i vardagligt tal säga att det är säkert att den kommer att falla när vi släpper den.

Men inom filosofin uppmärksammar man att det inte går att bevisa med enbart logik att den kommer att falla, och därför kallas detta för ett sannolikhetsargument.

Det finns naturligtvis också sannolikhetsargument som är mindre säkra än det som nämndes i exemplet ovan.

Ett sannolikhetsargument om vår omvärld är inte demonstrativt säkert

Gemensamt för alla sannolikhetsargument är att de inte utgår från logiska premisser utan utgår från observationer. De är alltså inte logiskt fastställda utan betraktas inom filosofin som endast sannolika, oavsett hur stora deras sannolikheter är.

All information om vår omvärld baseras på sannolikhetsargument

Allt som vi känner till i vår omvärld och all vår erfarenhet och har nått oss genom våra sinnen, antingen direkt eller också indirekt genom redovisningar av andras observationer och erfarenheter. Sinneserfarenheter och slutsatser som dragits ifrån dem representerar sannolikhetargument.

All vår "kunskap" om vår upplevda omvärld är således baserad på sannolikhetsargument:

 

 

Sannolikhet är livets vägvisare

 

Joseph Butler: Analogy of Religion (1736)

 

 
 

Deduktiva och demonstrativa argument

Ett deduktivt argument är ett argument som är uppbyggt som ett logiskt resonemang. Denna typ av argument kan också kallas demonstrativt argument eller demonstration (där premisserna är "absolut sanna", se nedan), rationellt argument, logisk operation eller förhållande mellan idéer. Deduktioner analyserades i detalj av Aristoteles och hans grundexempel var syllogismen:

 

Om F är större än E, och E är större än D, så är F större än D

De två första delarna i argumentet är premisser och den sista delen är slutsatsen. Motsatsen till slutsatsen i varje deduktivt argument är logiskt omöjlig:

 

Motsatsen till slutsatsen i resonemanget "Om en kvinna alltid har mörkare röst än en man och Eva är en kvinna och Carl är en man, så har Eva mörkare röst än Carl" är logiskt omöjlig.

I detta fall överensstämde inte en av premisserna i det deduktiva resonemanget med vad vi brukar observera, men det spelar ingen roll för den logiska strukturen.

Ett specialfall av deduktion kallas demonstration:

En demonstration är en deduktion där premisserna representerar "absolut sanning". Termen "demonstrativ" har inget med en praktisk demonstration att göra utan innebär sedan Aristoteles något som kan demonstreras med enbart logik.

Demonstrativa argument är exempelvis abstrakta logiska operationer som likhet och olikhet och matematiska samband. Kravet på att premisserna ska vara "absolut sanna", och inte utgöra sannolikhetsargument (se ovan), medför att demonstrativa argument om vår upplevda omvärld inte kan existera .

Exempel på demonstrationer: Syllogismer (Om F är större än... se ovan) eller tautologier, till exempel ”A är lika med A” eller ”Om 12 är det antal som definieras av att 1 läggs till 11, så representerar 12 ett större antal än 11”.

I en deduktion (som inte utgör en demonstration) representerar bokstäverna eller talen som nämndes i föregående stycke objekt eller företeelser i omvärlden som ytterst baseras på observationer av vår upplevda omvärld.

 

 
 

Ingenting i vår upplevda verklighet är demonstrativt säkert

Eftersom både sannolikhetsargument och deduktiva argument har observationer som sin yttersta grund, måste vi konstatera att vi aldrig kan nå en demonstrativt säker uppfattning om någonting i vår upplevda verklighet.

Detta har varit känt sedan länge och är tydligt uttryckt av till exempel Nicolaus av Autrecourt
(c:a1300 - c:a1350) och David Hume (1711 - 1776).

Ett demonstrativt argument om vår omvärld är inte demonstrativt säkert

Inom filosofin skiljer man mellan vad som är demonstrativt säkert ("absolut säkert") och vad som är sannolikt.

Eftersom våra idéer ytterst härleds från våra observationer, och därför i grunden består av sannolikhetsargument, kan relationer mellan idéer (deduktiva argument) aldrig bli mer trovärdiga än de observationer som är dess yttersta grund. Detta kan också uttryckas som att ett deduktivt argument aldrig kan ge mer information om vår omvärld än vad som ges av dess premisser, som i sin tur alltid är härledda, även om det kan vara indirekt, från sannolikhetargument.

Detta måste betraktas som allmänt känt men är ändå något som många filosofer inom rationella skolor gärna glömmer bort.

 

 
 

Slutsats: "Absolut säker kunskap" kan inte visas existera

Diskussionen ovan visar att inget påstående om vår omvärld kan sägas vara "demonstrativt påvisbart", "evinnerligt sant", "logiskt påvisbart" eller vara känt med "absolut säker kunskap" eller bara med "kunskap".

I vardagslivet upplever vi saker som säkra. Vi tror att den värld vi observerar verkligen existerar. Vi kan, och måste, lita på många av dem eftersom de är grunden för vår överlevnad.

Eftersom "absolut säker kunskap" om vår upplevda verklighet inte kan sägas existera, kan den inte nås med någon metod, varken med induktion, deduktion, matematiska modeller eller med någon annan metod överhuvudtaget.

Detsamma gäller termer som är relaterade till ”absolut säker kunskap” som ”veta” ”fakta”, ”sann” och ”sanning”. I vardagligt tal kan vi naturligtvis använda sådana termer, där de uttrycker ”extremt hög sannolikhet”, men om en pretentiös filosof skulle använda dem utan en precis definition är de en varningsklocka för dålig filosofi.

 

 
hume undersökning

Ett rimligt förslag

David Hume anses ibland, enligt mig felaktigt, vara en stenhård skeptiker. Han föreslog att vi delar in argument i tre olika klasser där en av klasserna - bevis - representerar information om verkligheten där vi har upprepade belägg för att informationen är samstämmig. Han skriver på sidan 56 i Undersökning (Enquiry):

 

Herr Locke delar in alla argument i demonstrativa och sannolika.

Med detta synsätt måste vi konstatera att det endast är sannolikt att
alla människor måste dö, eller att solen kommer att gå upp i morgon.

För att bättre anpassa vårt språk till vardaglig användning bör vi
i stället dela in argument i demonstrationer, bevis och sannolikheter.
Med bevis avses sådana argument från erfarenheten som
inte lämnar något utrymme för tvekan eller invändning.

Förslaget innebär intressanta metodfrågeställningar, där svaren sannolikt skulle kunna delas upp i två typer av synsätt: Dogmatiska synsätt - att en jury ska avgöra vad som utgör bevis, och dynamiska synsätt - att, bakgrunden till ett påstående ska redovisas noggrannt och kunna kritiseras (vetenskaplig metod).

Förslaget tycks inte ha nått någon framgång bland filosofer inom kunskapsteori.

 
     

This page in English

 

   
ver. 2.5